Yanan Li - om att fotografera under pandemin

Yanan Li

Du har ju många fina uppdrag och bland annat arbetar du åt oss

på Stockholms läns sjukvårdsområde, Nobelstiftelsen, Silviahemmet.

Du har fått massor av fina priser.

Berätta om hur det var att vara fotograf under pandemin.

Ja tack!

Jag tror då pandemi kommer så hastigt,

det är en stor chock för oss alla.

För hela världen.

Det är läskigt.

Jobbet tömdes från kalendern

samtidigt tror jag att alla minns affären blev tom också.

Hygienartiklar saknas.

Det är också helt tomt på alla apotek.

Munskydd, det finns inte på marknaden.

Det finns inget.

Totalt tomma gator.

Arlanda var nästan bara

allting var inställt.

Våra liv var helt annorlunda än det brukar vara.

I vanliga fall jobbar jag på

Stockholms läns sjukvårdsområde som SLSOs fotograf.

Vi är ute och dokumenterar

beskriver vårdens arbete.

När pandemin kommer så

den första prioriteringen går självklart till patienter och vården.

Det dokumenterande arbete fick

vi tänkte om

att vi inte skulle gå ut
och störa vården

på grund av smittskäl och vi ville inte belasta vården mer.

Så vi fick ta paus där.

Men ganska snart så

kommer vaccination.

När vaccinet kommer för oss, för SLSO

är det första prioriterade jobbet är att vaccinera

hela Stockholm.

Där och då fick jag åka ut och

i historisk sett dokumentera

den största händelsen vår generation har upplevt.

Yanan, vad är det för bild vi ser här?

Det här är Grand Hôtel, Spegelsalen.

Det här är det finaste rummet.

Du ser den här kristallkronan.

Under den här kristallkronan har det hänt väldigt mycket historiska händelser.

Den första Nobelbanketten var här.

Många statsbesök har varit här

avtal signerade under det här taket.

Även SLSOs Hedersbelöningar händer också i det här rummet.

Det finaste vi har.

2020 mars

då ser det ut så här.

Och vad händer här?

Det är vårdpersonalen som utbildar

visar hur man tar hand om covidpatienter.

Där bakom det är frivilliga folket

ifrån hela samhället.

De vill komma in till vården för att försöka hjälpa till.

Vad är det som händer här då?

Det här är Älvsjösjukhus.

Det var inte i användning men det var en plan B.

För om Stockholmsvården inte skulle ha klarat

att vårda så många på intensiven samtidigt

då finns det här.

Så fort den var klar

började Region Stockholm utbilda

och det här är en utbildningsituation som vi får se.

Det var allvarliga situationer.

Hur man arbetar i smittsjukhuset.

Hur man ska ta hand om sig själv.

Det måste bli nya arbetsflöden

nya arbetssätt

det är den arbetssituationen och utbildningssituationen

jag fick vara med och dokumentera.

Det här är Christina Sundman,

legitimerad sjuksköterska, magister i omvårdnad

och enhetschef på de olika vaccinationsenheterna.

Wau.

Wau.

Det känns som länge sedan,

men egentligen är det inte så länge sedan.

Det har du helt rätt i.

Pandemin är egentligen inte över än.

Det är verkligen inte det och det ska vi ha med oss.

Smittalen ökar fortfarande.

Om vi tittar tillbaka hur var den tiden?

Ja, vilken omtumlande tid.

Det som jag slås av mest och starkast

det är att vi hade ett gemensamt mål.

Vi skulle rädda liv.

Utifrån det perspektivet så ställde alla upp.

Stora omorganiseringar, en ledning som vågade ta beslut

även om man inte riktigt visste hur det skulle gå.

Personer som ställde upp

både med erfarenhet och kanske mindre erfarenhet.

Jag tänker på restaurangfolk som vi fick in

stor erfarenhet från serviceyrken

och också möjlighet att tänka hur kan jag lösa den här situationen?

Kanske inte utifrån sjukvårdsperspektiv, men annat.

Stabila personer som hade erfarenhet

som gjorde att vi kunde bygga ett bra flöde

i våra vaccinationsenheter

men också ett flöde som kunde korrigeras

vi kunde ändra utifrån resans gång

och få det bättre och bättre, och förfina det.

Gemensam målbild

det var nyckeln egentligen som gjorde

att vi lyckades så bra

och att varje spruta vi gav den räknades.

Vi byggde också in att vi tackade alla som kom och sa

-Tack för att du bidrar till att vi ska minska smittspridningen.

Det var också en sådan här sak som

gjorde att man kände sig stolt

för det som vi faktiskt gjorde tillsammans.

Jag tänker på en annan sak,

det här med alla som gjorde allt vad de kunde.

Till exempel det här med att tillverka visir av overheadplast

men också att ändra

verksamhetsområden utifrån behov.

Jag tänker på psykiatrin som började

hjälpa till inom geriatriken.

Något som vi ska ta med oss.

det är den omställningen som vi gjorde

att den behövde gå så snabbt.

Från noll till hundra på ingen tid alls.

Allt var för att vi skulle rädda liv.

Från att organisera de här stora vaccinationsenheterna

som vi hade med allt vad det innebar med logistik,

allt från möbler till att hitta personal, IT support.

Alla behövde vara på tårna

för att jobba mot det gemensamma målet.

Vi hade också en annan del med att alla skulle få sin spruta

oavsett om man var papperslös

eller om man hade något annat som gjorde att

man inte kunde gå till en vaccinationsenhet.

Så mobila team startade

och det gick ganska lätt

med tanke på att vi hade en organisation där alla ställde upp.

Många personer från psykiatrin hade rätt ingångar

att vi kunde starta den här typen

av verksamhet väldigt, väldigt snabbt.

141
00:06:46,206 --> 00:06:49,474
Så all alla sprutor de räknades och vi ville

rädda så många liv som det någonsin gick att rädda.

För dig då Yanan Li

att vara fotograf under den här tiden.

Hur var det?

Det var verkligen stort.

Stort.

I början var det absolut en stor chock.

Vår generation har aldrig upplevt det här.

Jag minns att under den första veckan

med min kalender brukar alltid vara full

sedan töms allt under en veckas tid.

Hela min fulla kalender blir helt tom.

Men ganska snart

blir min kalender full igen.

För att vi gjorde om verksamheten

så att alla fysiska möten som jag

brukar filma eller fotografera

allting blev online, digitalt.

Allt skulle ske på nätet så

så min kalender var en veckas chock

sedan blev den fullbokad igen.

Men samtidigt för mig som fotograf

vill lever i den tiden så jag ville dokumentera det här.

Så när jag fick information om att

det var så många frivilliga som ville

hjälpa till och komma in till sjukvården

För mig

jag känner denna kraft som jag inte kände till tidigare.

Genom hela pandemins resa

har jag verkligen

upplevt att i det här landet

det finns folk alltså folkets

det osynliga kraften lyftes upp

och syntes under pandemin.

När jag tittar tillbaka

tänker jag vad det här samhället har

anpassat sig för att rädda varandra

det här med att vi alla ville hjälpa till.

Jag känner mig tacksam till varandra, att vi tar hand om varandra

under den tiden.

Jag ser den slitande vårdpersonalen.

Men det är samtidigt dom som

ger mig den tryggheten.

Som fotograf vill man egentligen dokumentera allt.

Mycket mer händer med upplevelser,

minnen,

minnen på annat sätt.

Men de här bilderna som jag visar här nu,

det är en liten bit

av vad jag fick se och vad jag har dokumenterat.

Men jag tror att samhället och

varje individ har egna vackra historier.